.......
Ja vi kom tillslut ner till Turkiet där vi hade en helt underbar vecka tillsammans. Massa goa skratt sol, värme och massor med bad. Vi kom hem på torsdag eftermiddag och hade en ledig fredag tillsammans. På lördagen var vi bjudna på Liseberg tillsammans med hela min familj, sykon och mamma och pappa. Jättemysigt skulle det bli men när vi var där blev Ella ledsen och ville absolut inte åka något, klagade lite på huvudvärk och var allmänt nere. Hon fick hålla sig till att spela istället.
Dagen efter var Jag och Ella på IKEA där vi även mötte Jennifer och hennes familj. Ella var fortfarande inte sig lik men pigg och glad från och till. Jag minns att jag tänkte och kände inom mig att något var fel. Kommande vecka var Ella på skolan men var väldigt trött och sa fortfarande att hon hade ont i huvudet. Vet inte varför jag inte reagerade redan då men det är ingen ide att gräva i det.
När jag kom hem från att ha jobbat natten fredag till lördag låg Ella i soffan med 38 i temp (inte så jättehög) och sov i nästan 6 timmar till och från. När hon vaknade till liv på kvällen vid 18 tidn såg hon väldigt annorlunda ut i ansiktet. Jag minns att jag sa till henne att sluta göra sådär. Men det visade sig att hon inte kunde röra ena sidan utav ansiktet. Hon var FÖRLAMAD på ena halvan.
Jag ringde 1177 som bad oss larma på 112, men jag beslutade mig för att köra in henne själv.
Satt på akuten hela natten och fick inget svar på vad det var utan bara att det kan vara borrelia men att vi skulle komma tillbaka dagen efter för att göra ett ryggmärgsprov..
Värsta dagen i mitt liv när detta eländiga provet skulle tas, grina och försökte visa mig utifrån min starka sida. Inte jätte enkelt när man får se sitt barn i detta tillståndet, bli fasthållen, gap, skrik, och tårar.
Det värsta var att läkaren misslyckades med provet för att Ella inte låg helt blixtstilla så det var tvunga att söva henne dagen efter (måndagen). Ännu en dag utan vetskapen om vad det är med sitt egna barn!?? Tankarna börjar ju snabbt att fladdra iväg och jag hade redan bestämt mig för det värsta.
Ella blev tillslut sövd och provsvaren kom och visade borrelia, neuroborrelia. Det hade satt sig i hjärnan en form utav hjärnhinneinflammation. Behandlingen kunde påbörjas, 10 dagar med antibiotika intravenöst. Vi fick permission på nätterna men var tvungna att komma tillbaka varje dag.
Ella blev efter 1 dygnet med antibiotikan förlamad i hela ansiktet.
Kunde varken äta eller dricka knappt prata.
Fruktansvärd känsla när man tittar sitt barn i ansiktet och knappt känner igen henne, ingen rörelse alls i ansiktet alldeles blek. Som tomma ord tomma skratt och tomma tårar:((
Många dagar och turer på Östra som resulterade i allergichock mot medicin, nässelutslag och 41 graders feber.
Nu är behandlingen över och Ella är fortfarande förlamad i ansiktet. "Dom" säger att det kan ta veckor, månader till och med år innan det går tillbaka helt.
Vi tar verkligen en dag i taget, Ella går sina 4 timmar på skolan och jag jobbar vidare och försöker tänka positivt, finns fortfarande dagar som jag kan sitta och kolla på henne och bli ledsen och förtvivlad och fundera på hur det kunde blitt om vi sökte vård tidigare. Man är väldigt snabb på att ta på sig skulden.
Man ser på saker och ting annorlunda efter en sån här händelse. Vad som är viktigt i livet och vad man kan sålla bort. Vilka människor man bryr sig om och vilka man inte skall bry sig om. En tankeställare som väcker många känslor. Ingenting någonsin kommer att vara viktigare än familjen och mina barn.
Man är glad för varje dag som vi vaknar och jag ser en smula förbättring hos Ella och att hon kan göra vissa saker igen som äta mm. Att hon orkar leka med sin lillasyster och att vi alla tillsammans får lov att vara tillsammans igen utan en massa sjukhus, nålar och dropp.
Ta vara på det ni har för vi är inte odödliga (som jag trodde)
Stor kram till er
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar